Man ska alltid undvika sina tankar, de ger än bara problem.
Men nu har mina tankar kommit ifatt mig, även fast jag försökt ignorera dem.
Ibland känns det tufft, även fast mitt liv är enkelt.
Jag vill inte ha saker och ting komplecerat, men ändå känns allt så sjukt invecklat.
Jag vill vara på olika ställen på samma gång. Jag vill vara där jag är, jag vill vara hos dig(en person), jag vill vara hos dig(en annan) och jag vill bort från alla.
Hur gör man då?
Men försöker leva på som vanligt, vara lika glad som alltid, vara lika frammåt, lika knäpp, lika allt.
Fast bakom allt så finns en oerhört stor smärta just nu.
En smärta som jag inte vill prata om, men ändå skriver jag om det här?
Jag vet inte om jag gör det för att få någons medlidande och förståelse eller om jag gör det enbart bara för att få det från huvudet ner någonstans. Och eftersom bloggen är som min offentliga dagbok så får jag klottra ner det här då.
Känns så sjukt bara.. Inte tänkt på hur länge som helst, inte behövt tänka. Men nu, nu när jag inte ens vill, nu när allt flyter på som bäst...då....då ska man tänka, varför?
Skitsamma, orkar inte skriva ner mer skit. För jag vill nog inte ha er förståelse, för ingen kommer fatta.
Och vill inte få "Isiot"stämpeln i pannan heller, men snart sitter den där.

Mina läppar är stängda för att prata om sådana här saker. Skulle aldrig ens nämna såhär mycket face2face eller över samtal/sms
Detta är nog det enda ställe där jag vågar säga saker, för ingen kan säga att de är rätt eller fel, för jag bestämmer vem som får säga vad här.