Mina tankar är om dig just nu.
Det känns så himla konstigt allt.
För bara några veckor sedan så kramade jag om dig.
För bara några veckor sedan så känns det någolunda stabilt.
Men det gick fort.
Vi är så tacksamma för att läkarna hade fel för två år sedan då dem gav dig 6 månader.
Men vi är inte så tacksamma för att det inte fick bli längre.
Det enda man kan vara tacksam över nu är att du inte behöver lida mer.
Du slipper sjukhusen, du slipper medicinerna och du slipper oroa dig för alla oss andra.
Även fast de var något du alltid gjort. Du ville alltid alla andra de bästa.
Men nu är du fri, fri från allt som besvärat dig den senaste tiden.
Du är nu där uppe och vakar över oss andra, du är vår egna skyddsängel.
Men det är inget nytt, för du har alltid vakat över oss alla, även när du fortfarande fanns bland oss.

Vi träffades inte så ofta eftersom vi bodde 24 h ifrån varandra och med en tidskilland på 12 h så pratades vi inte vid så ofta heller. Men vi tog alla tillfällen vi fick.
Nu kan man bara undra varför man inte gjorde dessa tillfällen till oftare.
Vi kommer alla sakna dig något otroligt!

Hoppas du har det bra där uppe!
Hoppas de känns skönt att åter få se din far!
Nu längtar vi alla tills vi får åter se dig igen!
♥