Älskar mitt singelliv, gör verkligen det!
Det är underbart att bara ha sig själv att tänka på!
Behöver inte känna att jag är otrogen mot någon, behöver inte tänka på hur jag ska förklara mina misstag för den person som sitter hemma och väntar på mig de kvällar jag är ute.
Jag gör vafan jag vill, utan konsekvenser.
MEN samtidigt saknar jag kärleken. Knappast den jag hade förut, men bara allmänt kärleken!
Att älska någon är underbart, att älska någon speciell är fint!
Familj och vänner, det är älska det med, men nu syftar jag inte på det.
Vill ha han där speciella  bredvid mig om kvällarna när jag ska sova, vill ha honom där när jag vaknar, vill ha honom där när jag behöver en axel att vila mot.
Problemet är dock att jag trivs för bra som singel för att ge upp det, men ändå vill jag ge upp det. Förstår ni dilemmat jag står i?
Är inte redo för något nytt, även fast det var lite mer än 1 år sedan nu jag gick ifrån mitt förra.
Men det där för 1 år, det där som varade i 2,5 år, har gjort mig för illa.
Det är svårt att släppa, vill inte hamna i samma skit med nästa. Då är det lättare att avvisa alla och fortsätta själv.
Åååh, I-landsproblem kan ju typ bajsa på sig själv!
Orkar inte med detta, hur löser man det liksom?
Vill vara singel, älskar singel livet ---> Vill ha ett förhållande, någon som alltid finns där....
Går ju att lägga ihop, eller hur?! Nej just det gör det ju inte...

Välkommen in i mitt huvud :)